~
Det har inte blivit mycket bloggande från min sida - förlåt. Jag har bara inte haft något att skriva om. Tro mig, mitt liv är riktigt tråkigt för tillfället. Skolan tar så mycket av min energi att jag lever endast på helgerna. Jag undrar hur det blir nu när jag ska börja jobba? Fredag och lördag kommer vara mina hjältar, de enda dagar då jag får tid att faktiskt andas. Egentligen knappt lördag eftersom jag har dans klockan 12 på söndag. SÅ fredag, den dag då man helst av allt vill stänga av sin mobil, vinka adios till solljuset, krypa ner under täcket och sova hela dagen är den dagen då jag förväntas göra allt man borde göra om helgerna. Meeen jag ska inte klaga!
För övrigt kan jag bara säga: kompis, det går bra nu. För det är det som det gör. Inte överdrivet bra, men tillräckligt bra för att jag ska må bra.
I fredags var det inspark på luftkastellet, det var helt okej. Men efter att ha dansat från 23.00 - 02.00 i skor som fått mina fötter att ändra form (för små? för höga? för trånga? för stora? de var bara inte gjorda för mina fötter) och sedan somnat runt halv fem för att vakna 10, kan ni gissa hur slut jag va på lördagen? Planerat var det att vi skulle ta det lugnt, ha en absolut-tjejkväll men tror ni det blev så? Icke. Jag blev iväg släpad på fest där mina ögon liknade snakebaby's (och jag vet att det inte är något att skämta om, but hey, det var faktiskt inte ens ett skämt. De var så röda!) för att sedan få ta hand om min kompis som verkar ha blivit alkolist var inte så avslapnande som jag hade föredragit att den lördagen skulle blivit. Men jag hade kul och träffade nya folk, vilket aldrig är fel. Idag var det också bara att upp och hoppa relativt tidigt för jag skulle ju på dans klockan 12. Det var urkul, Sofie och jag ä l s k a r det! Jag älskar allt, studion, vår danslärare, dansen, musiken. Jag längtar sönder mig till nästa söndag. Är även mycket stolt över mig, då jag idag gick ända bort till centrum med E & S utan att handla något alls sött. Bara en Cosmo tidning och ett par Läkerol (i ett syfte som jag inte tänker ta upp i bloggen....) och jag hade ändå 100 kronor med mig. En guldstjärna i hörnet till moí.
Annars händer det inte mycket häromkring. Jag smsar lika mycket som alltid. Jag läser lika mycket som alltid. Jag pratar lika mycket som alltid. Hm, har kommit i underfund med en sak angående mitt intoleranta betéende mot killar. Jag är en sån person att jag aldrig (LÄS: ALDRIG, inte så om det ens gällde liv eller död) skulle skrivit till en kille först. Vilket jag då verkligen inte gjorde i detta fallet heller. Förut så har det väl fått killar att bli kanske mer intresserande då jag verkar ointresserad och liksom, vi vet alla att killar gillar att have something to chase. Efter ett tag så tröttnar man. Jag skriver aldrig först. Det har blivit en vana, en självklarhet. Men idag. Idag ni! Idag så kom den dagen då jag insåg att det faktiskt inte funkar så. Man ska inte skriva hela tiden och varje gång, men ibland är det faktiskt okej att börja skriva till killen. Tack vare Sofie fick jag lära mig att detta var effektivt och att det faktiskt visar att "hallå, jag är intresserad". Kanske jag ska börja med det? För idag så funkade det mycket bra.
Jag älskar att gå in i mitt rum och mötas av min mobil då den avger ett azur-blått (och nu syftar jag givetvis på FÄRGEN azur och inte KILLEN azur) litet "message"-brev. Öppna mobilen och se att jo, den person man faktiskt velat ha sms från har skrivit. Jag kan inte beskriva vilken otroligt LÄTTNAD det är. MEN, att se det söta lilla blå brevet blinka, öppna mobilen och läsa ett värdelöst sms (ta inte illa upp ni som smsar mig, ni vet att era sms inte är värdelösa men ni fattar min poäng? hoppas jag...) får mig att vilja knäcka min mobil på hälften och aldrig någonsin inskaffa en ny. Fast jag tar det endå med en nypa salt. Svarar lugnt och sansat (utom då jag fick ett litet utbrott och skrev: "DIN MAMMA!". Förlåt mig, Ems haha. Men du blowade mina förväntningar) och låter ilskan tina bort. Vad ska man annars göra? Eller så kan man testa att sitta och stirra på mobilen och hoppas att på något telepatiskt sätt ska man få personen att skriva. Inget jag rekomenderar dock. Tidskrävande och inte särskilt effektivt.
Ibland känner jag ändå att det hade varit så ofattbart skönt att göra sig av med alla "kärleks-relaterade"-känslor eller vad man ska kalla det. Liksom, kunna känna att PCD's "I dont need a man" är the soundtrack of my life if my life was a movie. Men det är det inte. Och så är det. Ibland vill jag så gärna vara någon annan än den jag är och då måste jag liksom ta en "time out" och verkligen påminna mig själv att jag inte behöver ändras för någon.
Från en sak till en annan så sitter jag iallafall här. Som så många gånger innan. Har sett mina bättre dagar, and so has my hair. Hade Anna Skipper sett mig hade hon fått hjärtattack. Inte i "Du är vad du äter syfte" mer rent.. psykiskt syfte. Mitt tillstånd är inte det bästa. Jaja, nu ska detta lilla schitzo gå och göra annat!
Hoppas detta (för långa) inlägg gjorde en liten "payback" för alla dagar jag inte skrivit.
Pussar
För övrigt kan jag bara säga: kompis, det går bra nu. För det är det som det gör. Inte överdrivet bra, men tillräckligt bra för att jag ska må bra.
I fredags var det inspark på luftkastellet, det var helt okej. Men efter att ha dansat från 23.00 - 02.00 i skor som fått mina fötter att ändra form (för små? för höga? för trånga? för stora? de var bara inte gjorda för mina fötter) och sedan somnat runt halv fem för att vakna 10, kan ni gissa hur slut jag va på lördagen? Planerat var det att vi skulle ta det lugnt, ha en absolut-tjejkväll men tror ni det blev så? Icke. Jag blev iväg släpad på fest där mina ögon liknade snakebaby's (och jag vet att det inte är något att skämta om, but hey, det var faktiskt inte ens ett skämt. De var så röda!) för att sedan få ta hand om min kompis som verkar ha blivit alkolist var inte så avslapnande som jag hade föredragit att den lördagen skulle blivit. Men jag hade kul och träffade nya folk, vilket aldrig är fel. Idag var det också bara att upp och hoppa relativt tidigt för jag skulle ju på dans klockan 12. Det var urkul, Sofie och jag ä l s k a r det! Jag älskar allt, studion, vår danslärare, dansen, musiken. Jag längtar sönder mig till nästa söndag. Är även mycket stolt över mig, då jag idag gick ända bort till centrum med E & S utan att handla något alls sött. Bara en Cosmo tidning och ett par Läkerol (i ett syfte som jag inte tänker ta upp i bloggen....) och jag hade ändå 100 kronor med mig. En guldstjärna i hörnet till moí.
Annars händer det inte mycket häromkring. Jag smsar lika mycket som alltid. Jag läser lika mycket som alltid. Jag pratar lika mycket som alltid. Hm, har kommit i underfund med en sak angående mitt intoleranta betéende mot killar. Jag är en sån person att jag aldrig (LÄS: ALDRIG, inte så om det ens gällde liv eller död) skulle skrivit till en kille först. Vilket jag då verkligen inte gjorde i detta fallet heller. Förut så har det väl fått killar att bli kanske mer intresserande då jag verkar ointresserad och liksom, vi vet alla att killar gillar att have something to chase. Efter ett tag så tröttnar man. Jag skriver aldrig först. Det har blivit en vana, en självklarhet. Men idag. Idag ni! Idag så kom den dagen då jag insåg att det faktiskt inte funkar så. Man ska inte skriva hela tiden och varje gång, men ibland är det faktiskt okej att börja skriva till killen. Tack vare Sofie fick jag lära mig att detta var effektivt och att det faktiskt visar att "hallå, jag är intresserad". Kanske jag ska börja med det? För idag så funkade det mycket bra.
Jag älskar att gå in i mitt rum och mötas av min mobil då den avger ett azur-blått (och nu syftar jag givetvis på FÄRGEN azur och inte KILLEN azur) litet "message"-brev. Öppna mobilen och se att jo, den person man faktiskt velat ha sms från har skrivit. Jag kan inte beskriva vilken otroligt LÄTTNAD det är. MEN, att se det söta lilla blå brevet blinka, öppna mobilen och läsa ett värdelöst sms (ta inte illa upp ni som smsar mig, ni vet att era sms inte är värdelösa men ni fattar min poäng? hoppas jag...) får mig att vilja knäcka min mobil på hälften och aldrig någonsin inskaffa en ny. Fast jag tar det endå med en nypa salt. Svarar lugnt och sansat (utom då jag fick ett litet utbrott och skrev: "DIN MAMMA!". Förlåt mig, Ems haha. Men du blowade mina förväntningar) och låter ilskan tina bort. Vad ska man annars göra? Eller så kan man testa att sitta och stirra på mobilen och hoppas att på något telepatiskt sätt ska man få personen att skriva. Inget jag rekomenderar dock. Tidskrävande och inte särskilt effektivt.
Ibland känner jag ändå att det hade varit så ofattbart skönt att göra sig av med alla "kärleks-relaterade"-känslor eller vad man ska kalla det. Liksom, kunna känna att PCD's "I dont need a man" är the soundtrack of my life if my life was a movie. Men det är det inte. Och så är det. Ibland vill jag så gärna vara någon annan än den jag är och då måste jag liksom ta en "time out" och verkligen påminna mig själv att jag inte behöver ändras för någon.
Från en sak till en annan så sitter jag iallafall här. Som så många gånger innan. Har sett mina bättre dagar, and so has my hair. Hade Anna Skipper sett mig hade hon fått hjärtattack. Inte i "Du är vad du äter syfte" mer rent.. psykiskt syfte. Mitt tillstånd är inte det bästa. Jaja, nu ska detta lilla schitzo gå och göra annat!
Hoppas detta (för långa) inlägg gjorde en liten "payback" för alla dagar jag inte skrivit.
Pussar
Kommentarer
Trackback
