Jag avskyr mig själv för tillfället. Jag vill inget annat än vara lycklig, glad osv. MEN varför finns det en liten oro som gnager i mig? Som viskar upprepande: han menar inte vad han säger. Varför måste jag ha så otroligt dåliga tankar om mig själv? Jag kan inte släppa in honom än. Jag kan inte tillåta mig att känna lycka; för att? Jo, för att efter ett tag blir man så automatiskt. Man blir immun mot komplimanger och allt vid dess like. Man släpper inte in folk lika lätt. Kanske för att varje gång man gjort det har de bara rivit den stora barriär som jag byggt upp så många gånger. Ah. Depressiva tankar mina vänner, depressiva tankar och jag drunknar i dem. Nej ush och fy, nu ska jag låta naturen ha sin gång. Blir jag sårad igen så får jag helt enkelt handskass med det då, inte sant?


Leona Lewis - keep bleeding love.
Utjattad, gammal, sönderspelad.
I can't stop listening.