Käraste, käraste läsare.
Jag önskar jag såg världen ur mina vänners ögon. Att jag trodde att allt handlade om regnbågar och muffins och en hörningar, sorgligt nog så är jag väldigt realistisk.

Exempel:
Att bli utan ett godnatt-sms i mina ögon: han bryr sig inte mer
Att bli utan ett godnatt-sms i deras ögon: han sover, han råkade (åja, med fet och understruken stil) glömma.

Varför kan inte jag också vara så? (obs, för att göra en cliché till en knutta mindre cliché detta är inte fallet, asså på riktigt, det var ett exempel). Jag vill med tro på lycka och sol och prinsessor. Varför är jag SÅ jävla dödskalle, regn, olycka? Borde jag bli emo?


vad säger ni?

Fick ett sms. Vågade inte läsa.
Men läste. Det var ett jävla kedjebrev.
VARFÖR FINNS DOM ENS?!?!

Gud, har ingen lust att gå till skolan. Mår verkligen pyton, både fysiskt och psykiskt. Är trött och utmattad och det är bara måndag. Och det är tre år till. Brukar ni undra var ni sitter om exakt två år? Vem ni umgås med och vad ni tycker och vad ni känner om exakt precis ett år? Jag längtar tills det går några år till. Tror jag iallafall.

I don't wanna be numb
I don't wanna feel a thing
I don't want reality
Actualy, reality stinks.

Ah, nu ska jag ställa min klocka på att ringa lite då och då på natten. SÅ patetiskt.
Ah, godnatt.