Eftersom detta är MIN blogg, mitt egna space, det enda stället i världen där jag ska kunna skriva exakt vad jag vill utan att folk ska kunna göra uppro så är det här jag ska skriva ner mina känslor nu. Förut har jag sparat på krutet lite, det har känts som att det inte får bli för personligt men som sagt, detta är mitt ställe.


Just nu är jag mest förrvirrad. Jag vet inte hur jag ska tänka eller agera eller vad jag ska göra. Jag vet inte om jag skrivit detta tidigare men jag har ett riktigt dåligt självförtroende, jag tar inte åt mig komplimanger så är det bara. Det är så jobbigt när xxx ska överösa med komplimanger och sedan berätta hur ytlig han är när det kommer till tjejer. Alltså, vi har träffats 4 gånger men varje gång vi träffas så tänker jag så "ah nu kommer han se hur ful jag egentligen är och han kommer inte vilja träffa mig igen". Särskilt eftersom han nyss avslöjat hur ytlig han är när de kommer till tjejer, det är bara toppen på grädden. Jag vill inte släppa in honom i mitt liv, för någonstans långt bak i mitt huvud finns det en röst som säger att det inte kommer bli bra. Men någonstans djupt ner i mitt hjärta finns det en röst som säger att jag aldrig kommer få veta om jag inte ger det en chans. Helt ärligt talat så har jag aldrig träffat någon som honom, någon som faktiskt gör mig glad för han säger att jag är VACKER och inte så himla omogna saker som sexig, pulig osv. som de flesta killar nu för tiden gör. Men när vi snackar i telefon och han säger sånt så känns det som haaaallå, det är mig han pratar med. Inte någon jävla Adriana Lima som han verkar tro. Jag önskar bara jag kunde njuta av att vara såhär lycklig istället för att leva i tvivel.