Nu när min rödavecka närmar sig så blir jag alltid lite såhär hatisk mot mitt utseende, eller ja, mer hatisk än vanligt.

Idag när jag satt och väntade (i en och en halv timme!!!!) på Sofie och Emelie i toaletten så fick jag mycket tid att kolla på mig själv i speglen. Länge. Det var inte kul, särskilt inte nu när jag är såhär extra känslig och varenda finne känns som mount evrest. Nej, fy. Det var inte kul. Jag började seriöst nästan gråta, för jag kände mig så himla ful! Ibland när jag kollar mig i speglen så undrar jag om jag ser normal ut? Jag känner mig så himla omänskligt ful ibland att jag bara vill spy och gråta och sova i några år. Men när jag tänker på det i eftertanke inser jag hur idiotiskt det är, jag har tack och lov inget handikapp, jag är frisk och alla mina kroppsdelar är normala. Hur kan man vara så självisk?

Hur som helst, det är sådana tankar som slår mig då och då. Man tänker på alla super duper jätte vackra kvinnor som Jessica Alba, Mary-Kate Olsen, Angelina Jolie och man känner att man hatar dom. Men helt ärligt talat, hur långt kommer man med att hata dom? Jag lär inte bli vackrare för jag hatar dom. De lär inte heller bli fulare. Jag tror alla måste acceptera sitt utseende och inse att skönhet är skindeep.