Det är kalla kriget här hemma..

Jag kan inte förklara vad jag känner just nu mot min mamma. All respekt jag någonsin haft för henne är borta. Jag är så obeskrivligt besviken på henne att det inte finns ord för det. Alla gånger jag blivit sviken av en vän och hon sagt att "vänner är något tillfälligt, men vi i din familj vill alltid ditt bästa och vi kommer aldrig någonsin svika dig". Vet ni vad? Hon kan ta det och stoppa upp någonstans! Mina vänners svek kan inte ens jämnföras med detta. MINA VÄNNER har funnits där ALLTID, ALLA gånger som jag varit ledsen så har de ALLTID varit där. De har märkt när jag mått dåligt och alltid hjälp mig. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag gråtit mig till sömns, gråtit så mycket att jag inte fått luft, har hon någonsin märkt det? Aldrig. Hon skulle bara någonsin våga säga ett enda ord om att mina vänner är något tillfälligt för mina vänner är det som får mig att vilja gå vidare varje dag, som igår t.ex det var längesen jag grät så otroligt mycket, jag visste inte vad jag skulle göra och ändå fick mina vänner mig på bra tankar och jag kunde skratta och det är bara dem som har den effekten på mig. Det är min mamma som orsakat mina tårar så många, många gånger. Det är hon som får mig att må dåligt så himla ofta. Hon kan säga vad hon vill, och vad som än händer i framtiden. Detta är något jag aldrig kommer glömma.